Varför gråter livet när döden alltid ler mot mig?

Mår så satans dåligt just nu! BAS har uppehåll en månad, semester alltså. Och min kurator är också på semester - har inte tid hos henne förns i slutet av augusti!
Hatar mitt liv...orkar inte! har fått ett mejl till nån snubbe som jag kan ringa till och mejla nu under sommaren, men jag vet fan inte hur jag ska skriva. Ringa kommer inte hända, mejla möjligtvis. Vill mejla men vet inte vad jag ska skriva. Vill inte skriva för mycket då jag 1. inte vet vem personen är så jag vill inte öppna mig så mycket, och 2. vem som helst kan läsa ett mejl så vågar lixom inte skriva för mycket!

Min ångest skriker inom mig, skriker så jävla högt att jag har svårt att somna om kvällarna! Kan knappt ens ta tag i att gå och lägga mig tidigt....

Om jag ska va ärlig är det serier, filmer, Alice, min katt och vissa andra som gör att jag lever,. Jag lever för dem, inte för mig själv! Hade jag inte haft dem hade jag varit död för längesen.

Tänk om vi redan är döda och det här är stället vi straffas? Tänk om det här är det sk. helvettet! Jag tror det, för världen är en hemsk plats, livet är åt helvette och allt suger satan! Vad ska man med livet till egentligen???

Kan inte ens skära mig på armarna - vill inte att nån ska se, samtidigt som jag vill det. Vill skära mig där, det e så enkelt...Men inte nu, till hösten kanske...när ingen ser.

Annars skadar jag mig varje dag. Slår armen i väggen så jag får blåmärken, skär mig med allt jag kan hitta (inte djupt och bara typ en gång per dag, alltså), nyper mig själv. slår mig själv....ja, listan kan göras lång!
Medicinen då? HAHA, den är ett skämt! Den funkar inte ens för fem öre xD Artarax kan ta o slänga sig åt helvette!!! Sämsta medicinen jag tagit, eller näst sämsta. Mianserin var värre!