fredag 27 februari 2015

Alice

Man blir väldigt arg när man själv inte tas på allvar och får den hjälp man behöver, men man blir pissförbannad och gråtfärdig när ens vän råkar ut för samma sak. En vän som inte vill leva och som bara vill ha hjälp, NU! Inte sen, inte imorgon..NU! Men får vännen det? NEJ, för de jävlarna hasplar ur sig att det inte är allvarligt nog...

Jag visste inte att vara självmordsbenägen, skada sig själv varje dag, ha en himla massa diagnoser/funktionsnedsättningar och en enorm dödslängtan är något "inte så allvarligt"...

Så vad är det då som ska till för att man ska kunna tas på allvar? Vad vill de att man ska göra? Bli ditdragen av polisen efter att man försökt slå ihjäl nån, haft ihjäl nån eller stått på spåret beredd på att hoppa medans folk såg på, bli dit-dragen medans man skriker så högt att rösten försvinner samtidigt som man gråter så det gör ont inom en. Och sedan tvingas upp med våld till en avdelning där man blir fastbunden i sängen?
Är det det ni vill, psykvårdsfittor? Är det verkligen så ni föredrar att lägga in någon, att hjälpa någon? Ni tycker alltså inte man ska gå dit självmant och faktiskt BE om hjälpen? Nehepp, lika bra att dra ner på stan då och slå ner nån då? Eller?

Men en sak ska jag säga er, era kukfittor, att ni kommer INTE att vinna. Aldrig att ni kommer vinna. Vi ska se till att ni kommer kräla på golvet efter att vi vunnit över er så det bara sjunger om det, och sen kommer ni där och ber om förlåtelse...Men vi kommer aldrig förlåta er, aldrig. Vi kommer spotta på er, precis som ni gjort på oss, och sen gå därifrån, Skita fullständigt att ni ligger där och skriker, vi kommer bara gå därifrån och låssas som att vi inte hör er. Sen kommer vi rymma härifrån, gifta oss och skaffa tio katter, minst. Och skaffa hus i England och allt sånt.
Vi kommer att vara lyckliga, medans ni ligger där och plågas av ånger och självhat. För vi skiter i er, ni skiter i oss och ni får bara smaka på eran egen medicin - det ni givit oss i alla dessa år.

PAIN is temporary
QUITTING lasts forever!!

We are the champions, my friends,
And we'll keep on fighting 'til the end.
We are the champions.
We are the champions.
No time for losers
'Cause we are the champions of the world.

söndag 15 februari 2015

Låtsas som det regnar

Drömde inatt en väldigt otrevlig dröm D: Drömde att jag var på min gamla högstadieskola, skulle vara med på en lektion med en klass där, det var även några från min gymnasieklass där (vad de gjorde där frågar jag mig fortfarande). Men iallafall, så fort jag såg byggnaden kände jag hur mycket jag inte ville gå in, hur mycket jag bara ville springa därifrån. När jag väl öppnat dörren och gått in så sköljde den värsta ångesten jag nånsin känt över mig, och den blev bara värre och värre ju längre in i byggnaden jag kom. Jag har ALDRIG haft sån hög ångest i en dröm förut, och det var så otroligt obehagligt.
Var så otroligt skönt när jag vaknade, och insåg att det bara va en dröm men samtidigt har jag inte kunnat släppa den här drömmen alls, och kommer nog inte kunna göra det på ett tag heller.
Hatade verkligen den skolan, det var ett av mina värsta tre år ever. Var totalt utanför i klassen, avskydde alla i min klass förutom min bästis som kände precis likadant som jag. Vi var utanför, vi passade inte in. Och skolan själv var en mardröm, allt därinne får mig att vilja gråta!
Blir bara jobbigt när jag går in i biblioteket som jag gör ibland, för att det är närmare än att åka ner på stan. Men då går det fort, är inte där inne många minuter...Men iallafall...

Så otroligt jobbigt att ångesten ska va i mina drömmar också, kan den inte bara vara dagtid i stället..som om det inte är nog D:

Men annars känns allt så satans skit. Önskar jag vore inlagd, helt seriöst. Orkar inte ens med livet längre och allt blir bara värre och värre för varje dag. Ska dansa imorn och har redan ångest över det..lixom jippi -.-

Hatar mitt liv, önskar jag inte behövde leva med det nå mer... -.-

måndag 9 februari 2015

When you cried I'd wipe away all of your tears

Man blir väldigt arg och ledsen när man själv inte får hjälp, när man har stått där i kön och väntat, blivit lovad och så säger de att de stängt, att man måste gå tillbaka och ställa sig sist i kön igen. Och när man kommer fram nästa gång så har de gått i konkurs. Och det enda man får höra är: En annan dag, en annan tid.
Men när detta händer ens vän, som dessutom har stått i denna kö mycket längre än en själv, och dessutom haft en massa uppförsbackar och jobbiga psykiska påfrestningar på vägen till målet, och blivit sparkad till golvet varje gång denne kommit längst fram, och fått krypa tillbaka till kön och ställa sig sist igen. och som får upprepa detta om och om igen, som att det inte räcker med att denne måste ta sin sista energi för att ens orka ta sig dit, till kön! DÅ blir man pissförbannad. Då blir man så arg att man önskar att det vore lagligt att hota folk med döden. Att hota, inte döda, men hota så mycket att de inte vågar göra något annat. Att de blir så rädda så ens vän får hjälp här och nu, och den hjälp vännen behöver.
Men tyvärr är det inte så. Tyvärr bor man alltid för långt bort, och dödshot är tyvärr olagligt. Men vem bryr sig egentligen? En fängelsevisit eller en död vän? Jag väljer nog det första, iallafall om jag så kunde.
Gör så ont i mig att min vän mår dåligt, men ännu värre blir det när min vän inte ens får den hjälp denne har blivit lovad i flera månader, får en käftsmäll på köpet och blir lovad en annan tid, en annan dag. En annan månad!

Jag har alltid sagt att jag hatar psyk, att de är värdelösa så det bara sjunger om det. Finns säkert några fina guldkorn bland alla rötägg men det är inte alltid deras fel att de inte kan hjälpa allt och alla, för samhället säger till oss att vänta, vare sig du planerat att dö imorgon eller bara "vill prata för att partnern gjort slut". Det är vänta vi gör, väntar och väntar. Tills vi blir gråhåriga och det växer mossa på oss, ja då ska vi vänta lite till. När vi är döda måste vi också vänta, men när vi är långt härifrån så har vi äntligen fått en tid, men då suckar de bara och tänker att det va väl skönt, ett problem mindre.

Blir så arg, det gör mig så otroligt ont. Att de som behöver hjälpen NU måste vänta tills de inte ens ser någon annan utväg än döden. Att förlora min vän vore som att förlora halva mig själv, jag vet inte om jag skulle kunna överleva det.


Änglar, snälla hjälp min vän. Se henne, hör henne. Hon behöver er. Hon behöver eran vägledning, era uppmuntrade ord, eran värme och godhjärtade kramar. Hon behöver er nu, lämna henne inte. Vad ni än gör, lämna henne aldrig igen!

onsdag 4 februari 2015

Schizophrenic Conversations

Överlever. Det är det jag gör om dagarna, jag överlever. Överlever livet, typ. Det går sådär men har iaf inte dött än, vilket är väl säkert bra antar jag....

Ska till stockholm imorn och har sån otrolig ångest över det. Kan knappt andas av för mycket ångest. All stress, att vara överallt där det är mycket folk, inte känna mig trygg ens nånstans, att måsta göra en massa....Jag orkar inte, jag vill inte ens :( Vill bara stanna hemma, i min egna lilla vrå där jag är trygg!

Har iaf skrivit ner det mesta på papper nu, det jag ska ta med till min kurator så jag inte glömmer något. Känns så otroligt att jag gått till en kurator i typ ett halvår men hittills aldrig fått ur mig allting..och de verkar inte ens bry sig att jag finns. Jag lyssnar inte på vad de säger, jag stänger av. Jag hör att de säger något men jag uppfattar inga ord, typ. Orden stannar några meter ifrån mig och ramlar ner i en hög av grus!

Känns dock inte som det jag skrivit är tillräckligt allvarligt för att de ska göra någon förändring, för förändring behöver jag. Men de kommer väl bara som vanligt rycka på axlarna och försöka säga något som ändå inte går in, som jag ändå bara kommer glömma så fort jag går ut därifrån.

Jag önskar att jag vore galen, riktigt sådär galen så jag var tvungen att va inspärrad. Eller typ så dålig att de inte hade något annat val!

FUCK psyk, hatar det stället. De kan gå och dö allihop! -.- FUCK THEM!!