When you cried I'd wipe away all of your tears

Man blir väldigt arg och ledsen när man själv inte får hjälp, när man har stått där i kön och väntat, blivit lovad och så säger de att de stängt, att man måste gå tillbaka och ställa sig sist i kön igen. Och när man kommer fram nästa gång så har de gått i konkurs. Och det enda man får höra är: En annan dag, en annan tid.
Men när detta händer ens vän, som dessutom har stått i denna kö mycket längre än en själv, och dessutom haft en massa uppförsbackar och jobbiga psykiska påfrestningar på vägen till målet, och blivit sparkad till golvet varje gång denne kommit längst fram, och fått krypa tillbaka till kön och ställa sig sist igen. och som får upprepa detta om och om igen, som att det inte räcker med att denne måste ta sin sista energi för att ens orka ta sig dit, till kön! DÅ blir man pissförbannad. Då blir man så arg att man önskar att det vore lagligt att hota folk med döden. Att hota, inte döda, men hota så mycket att de inte vågar göra något annat. Att de blir så rädda så ens vän får hjälp här och nu, och den hjälp vännen behöver.
Men tyvärr är det inte så. Tyvärr bor man alltid för långt bort, och dödshot är tyvärr olagligt. Men vem bryr sig egentligen? En fängelsevisit eller en död vän? Jag väljer nog det första, iallafall om jag så kunde.
Gör så ont i mig att min vän mår dåligt, men ännu värre blir det när min vän inte ens får den hjälp denne har blivit lovad i flera månader, får en käftsmäll på köpet och blir lovad en annan tid, en annan dag. En annan månad!

Jag har alltid sagt att jag hatar psyk, att de är värdelösa så det bara sjunger om det. Finns säkert några fina guldkorn bland alla rötägg men det är inte alltid deras fel att de inte kan hjälpa allt och alla, för samhället säger till oss att vänta, vare sig du planerat att dö imorgon eller bara "vill prata för att partnern gjort slut". Det är vänta vi gör, väntar och väntar. Tills vi blir gråhåriga och det växer mossa på oss, ja då ska vi vänta lite till. När vi är döda måste vi också vänta, men när vi är långt härifrån så har vi äntligen fått en tid, men då suckar de bara och tänker att det va väl skönt, ett problem mindre.

Blir så arg, det gör mig så otroligt ont. Att de som behöver hjälpen NU måste vänta tills de inte ens ser någon annan utväg än döden. Att förlora min vän vore som att förlora halva mig själv, jag vet inte om jag skulle kunna överleva det.


Änglar, snälla hjälp min vän. Se henne, hör henne. Hon behöver er. Hon behöver eran vägledning, era uppmuntrade ord, eran värme och godhjärtade kramar. Hon behöver er nu, lämna henne inte. Vad ni än gör, lämna henne aldrig igen!